Idag var dagen då man skulle få de andras resultat.

Jag hade gått ned 1 kg och tappat 4 cm runt magen. Det tycker jag är helt ok med tanke på förutsättningarna. För min drömvikt är 67 kg dvs 7 kg från min startvikt. Så jag var jätte nöjd med mina resultat som jag skickade in i onsdags, okej en liten vit lögn var där i. Jag hade önskat att jag gått ned nått kg till, men men.

Imorse gick jag in på Facebook som vanligt och såg att Anna hade skickat en länk på loggen. Det var halvtidsresultaten! Woho, nu skulle man in och äntligen få se de andras nedgång. Öppnade länken för att se… att man låg sist! Det tog ur all min energi att vilja göra något över huvudtaget. För helt plötsligt inser jag att jag tävlar i en klass som jag omöjligt kan vinna! För att göra en liknelse, så skulle det vara som om Svenska landslaget i hockey skulle möta ett div 2 lag.

Det var en sådan trist insikt, att mitt låga BMI i starten kommer göra att jag inte har en chans att vinna denna tävling. Samtidigt blev jag ju glad för de andra, att dom faktiskt börjar gå ned i vikt.

Efter att ha deppat ihop och haft funderingar på att skita i tävlingen helt och hållet, insåg jag att jag får tävla mot mig själv.
Ja, jag kommer inte att vinna något pris som andra delar ut till mig. Utan mitt pris får vara att jag blir mer nöjd med mig själv och mitt utseende, att jag får bättre regelbundenhet i min motion, att jag orkar med mer saker och förhoppningsvis minskar risken för åldersdiabetes och hjärt- och kärlsjukdomar i framtiden. Och med tanke på hur sjukdomarna ser ut i mitt släktträd, så är det det största priset av dem alla.

Men gudarna ska veta, att halvtidsresultatet kunde ha blivit slutresultatet för mig!

Tyvärr är man ju en tjurig djävel, så efter några minuter av depp, tog jag på mig hurtbulleskorna och ringde Ullis. Det blev en 1½ h lång promenad i skogen med hundarna. Jag tycker att det känns annorlunda i kroppen att gå i skogen, istället för vägarna. Fötter, ben och rumpa får jobba på ett helt annat sätt när man måste ta sig över ”stock och sten”. Sedan väger kängorna lite också, så det känns som om man har viktband runt fötterna. Kan erkänna att mina skenben känns av (det gjorde dom redan innan dagens promenad). Men jag funderar på att utöka sträckan…. den kommer att bli lång, riktigt lång. Då ska jag ta på mig stegräknaren iaf! Kanske nått att bita i på lördag, frågan är bara vem som vill gå med mig. Någon frivillig?
Om inte annat får jag, på mina apostlahästar och min fyrbenta vän, ta sträckan själv.

//Maggan
Klicka här för att komma tillbaks till startsidan för Quickest Loser